Vad är skillnaden mellan typ 1 och typ 2-diabetes?
Diabetes är en långvarig sjukdom som förändrar hur kroppen utnyttjar den största energikällan, dvs. glukos. Resultatet av dessa förändringar är att glukosen stannar kvar i blodet och inte används av kroppens celler som energi. På grund av detta förblir glukosnivåerna i blodet för höga, vilket ger upphov till önskvärda effekter på olika organ i kroppen. Sätten att förändra glukosmetabolismen varierar beroende på diabetestyp.
KLASSIFICERING
Diabetes klassificeras huvudsakligen utifrån den primära defekten. Antingen kan kroppen inte tillverka tillräckligt med insulin för att sänka överskottet av glukos i blodet, eller så förlorar kroppen insulineffekten på kroppens celler trots normala insulinnivåer.
TYP 1-DIABETES
Vid denna typ av diabetes förlorar kroppen förmågan att bilda tillräckligt med insulin. Insulin är ett hormon som utsöndras av bukspottkörteln och som verkar på muskler, lever och fett för att ta upp/använda glukos som finns i blodet så att normala glukosnivåer upprätthålls i blodet. Denna typ av diabetes förekommer i flera sjukdomstillstånd och den uppträder vanligen i ung ålder (oftast före 30 år).
Vid denna typ blir kroppens immunsystem hyperaktivt och börjar förstöra bukspottkörtelceller som tillverkar insulin. Dessa sjukdomar kallas autoimmuna sjukdomar, till exempel autoimmuna sköldkörtelstörningar, celiaki och autoimmun gastrit.
Sjukdomen påverkar inte cellernas insulinkänslighet, utan den påverkar snarare den mängd insulin som behövs för att kontrollera de överdrivet stigande glukosnivåerna efter att personen ätit någon kaloririk måltid. Insulinkänsligheten förblir således hög men dess nivåer är låga. De klassiska tecknen och symtomen med mer hunger, törst, urinering och viktnedgång förekommer oftare vid denna typ av diabetes.
Den klassiska hyperglykemiska nödsituationen omfattar diabetisk ketoacidos, som är en komplex sjukdom som orsakar lågt pH i blodet, höga ketonhalter i blod och urin, allvarlig uttorkning, illamående, kräkningar, bukkramper och humörförändringar. Den kan också orsaka livshotande hjärtledningsstörningar på grund av kaliumbrist.
Den enda behandlingen av denna typ av diabetes är att kompensera för insulinbrist. Det finns olika former av insulin på marknaden, klassificerade efter deras verkningstid. Dessa är snabbverkande, korttidsverkande, mellanverkande och långtidsverkande insulin. Insulin ges huvudsakligen subkutant, även om intravenösa injektioner också ges vid hyperglykemiska nödsituationer.
TYP 2-DIABETES
Denna typ av diabetes har en annan etiologi än typ 1. Den uppstår på grund av insulinresistens i insulinberoende organ. Insulinberoende glukostransport förekommer inte, vilket gör att blodglukosnivåerna förblir höga även i fastande tillstånd. Insulinresistens förekommer klassiskt vid fetma. Fetma är således en viktig riskfaktor endast vid typ 2-diabetes.
Denna typ av diabetes uppträder i hög ålder (efter 40 år). Den genetiska predispositionen för denna typ är relativt sett starkare än för typ 1-diabetes. På grund av flera olika fenomen leder äldre ålder med fetma successivt till utveckling av insulinresistens i organen. Kroppen tror att det inte utsöndras tillräckligt med insulin från bukspottkörteln. Så den börjar överproducera insulin och insulinnivån i blodet stiger i inledningsskedet. Men eftersom det inte finns någon insulineffekt leder överbelastningen av bukspottkörtelns celler i slutändan till betacellsvikt. Som ett resultat av detta sjunker insulinnivåerna i senare skeden.
Insulinkänsligheten i denna typ av diabetes är låg. Till råga på allt försämrar denna typ av diabetes långsamt varje metabolisk process i tysthet eftersom de klassiska symptomen med ökad hunger, törst och urinering är ovanliga.
Hyperglykemiska nödsituationer vid denna typ av diabetes omfattar hyperosmolärt-hyperglykemiskt tillstånd som visar sig genom >600 mg/dL blodglukosnivåer, massiv uttorkning, ökad törst och urinering, kramper och slutligen koma. Det finns ingen acidos i detta tillstånd.
Eftersom den primära defekten är minskad insulinkänslighet ger insulinbehandling ingen större nytta. Den primära behandlingen syftar till att sänka blodglukosnivåerna genom att öka insulinkänsligheten. Det kan uppnås med hjälp av motion, blodsockersänkande/blodglukossänkande läkemedel och insulinkänsliga läkemedel.
Please upload banner from store admin blog pages